II: Frihetslängtan
(Uppskattat historiskt datum: 951 e.T, 5m, 18d)
Omgiven av dagsljus vaknar jag till liv.
Gräset är grönt och friskt, nyligen vattnat. Myror kryper omkring på den lummiga myllan och bär små bitar av löv och annat tillbaka till sitt hem. Vinden är blott en smekning. Under middagstid är det inte många människor i palatsträdgården; värmen är alltför pressande. Slavarna håller på med sina inomhussysslor och hovet sover middag.
Endast två små pojkar springer sorglösa över den stora gräsmattan. Fåglarna flyger förvånat iväg och myrorna trampas ihjäl av brödernas nakna fötter. De springer mellan träden, förbi blomsterrabatterna på palatsets västra sida och svänger söder ut mot labyrinten. Deras långa, svarta, lössläppta hår blir rufsigt när de hoppar runt och skrattar, och de rör sig lätt i sina vita mantlar, fästa med lila band i midjan.
Ansiktena lyser och ögonen är fyllda av en röd låga. Labyrinten har länge varit deras lekplats och de känner till den väl. De rusar längs gångarna, svänger höger, vänster, höger, höger, vänster, förbi mitten där det skrämmande svarta mausoleet står, och vidare mellan buskar vars säregna grenar tjänar som vägskyltar för bröderna.
Prinsarna är elva år gamla och deras ben vill aldrig sluta springa. Svett och andfåddhet stör dem inte det minsta. Men idag finns det ett mål med deras löpande och nu börjar de sakta ner. Kronprinsen Iken är tveksam och hamnar efter. Det är mycket som kan gå fel. Men Eigon, den någon minut yngre brodern, är bestämd och ser planen för sitt inre öga. Snart blir allting annorlunda.
Ut ur labyrinten far de och den västra palatsmuren höjer sin gula kropp framför dem. Bröderna stannar till. Eigon sträcker ut handen för att röra vid kalkstenväggen. Aldrig i livet har de varit utanför dessa murar.
”Vad tror du vi får se?” frågar Eigon.
”Jag vill se staden”, säger Iken. ”Vi borde kunna göra det. Den ska vara rakt söderut enligt kartorna.”
”Bara vi ser något!”
Eigon sätter fart igen och Iken jagar ikapp. Det sydvästra utkikstornet är inte långt borta.
I utkanten av trädgården slår middagssolen ner på en riddares hjälmprydda huvud. Iklädd en lila läderkjol, gul skjorta och lätt brynja är inte värmen allt för påfrestande, men skiftet har varit långt och hans törst är påtaglig. Han är nära att vackla då de två prinsarna kommer springande mot hans post vid utkikstornet.
Eigon ställer sig bredbent framför vakten och stirrar honom rakt i ögonen med en sträng min. Han kastar en snabb blick bakåt för att se Iken komma mot honom. Det gläder honom att ha sin ständig bekymrade broder vid sin sida.
”Jag har ett brådskande meddelande från Hans Majestät Konungen”, säger Eigon med sin barskaste röst.
Riddaren är först på väg att avfärda den unga pojken, men inser att även en liten kunglighet kan orsaka stora svårigheter och han antar en så mild ton som hans torra hals förmår frambringa.
”Och vad är detta meddelande?” frågar han.
”Du ska rapportera till hovet genast. En misstänkt förrädare har ertappats och önskar ditt vittnesmål till sitt försvar.”
”Vem? … När skulle jag?”
”Det här är inte ett skämt! Kungen beordrar din närvaro. Gå nu innan det är försent!”
Riddaren är rådvill och torkar svetten ur pannan. Men efter att ha tänkt efter och övervägt konsekvenserna om prinsen talat sanning nickar han och säger:
”Jag ska bara meddela min kompanjon högst uppe i tornet.”
”Nej. Nej”, säger Eigon och viftar med armarna. ”Vi har inte tid med sånt. Det här är ingen lek. Ge dig iväg nu!”
Riddaren kastar en sista blick mot den krenelerade muren vid tornets topp och funderar på om han ska ropa till sin kollega, men bestämmer sig för att det inte ska behövas och springer iväg mot tronsalen som oturligt nog ligger på andra sidan av palatset.
Så fort vakten försvunnit bakom träden vinkar Eigon till sig Iken och smiter in genom den öppna porten. Hela hans kropp brinner av förväntan. Iken följer efter, men kastar några sista sökande blickar över trädgården för att se efter att ingen är där. Följderna av deras lögner tynger hans hjärta. Men Eigon hade ändå rätt när han sade att prinsar borde tillåtas att se ut över sin egen stad. Därför följer Iken med.
Inuti det cylindriska tornet är det dunkelt förutom där solen strålar in genom små rektangulära fönster några meter upp och skapar sju guldfärgade pelare i luften. En ungefär sju meter hög stege sträcker sig från golv till tak och leder sedan ut genom en lucka i taket till utkiksplatsen.
Eigon kliver upp på första steget och känner en darrning röra sig genom kroppen. Äntligen ska han få se. Alldeles för länge har han väntat. Endast nu när han tagit saken i egna händer ska det bli verklighet. Han klättrar sakta och försiktigt med vakten på taket i åtanke.
Iken ser sin bror klättra upp längs stegen mot det första fönstret. Med växande nyfikenhet sväljer han hårt och följer efter. Han vill se staden, men helst inte på detta vis. Vad ska far tänka? Någon centimeter under den första guldpelaren sträcker Eigon ut sin hand för att känna på solstrålarnas värme. Han andas djupt och tar klivet upp i ljuset. Utanför syns blott en blå himmel och en krenelerad kalkstensmur. Hungrig efter mer tar han sig snabbt förbi det andra fönstret och tittar ut genom det tredje. Fortfarande är utsikten mest blå, men det finns också en tydlig linje som delar himlen i en mörkare underdel och en ljusare överdel. Plötsligt stelnar han till. Det är inte bara himlen, inser han. Det är också havet! Likt en jättestor blågrå gräsmatta sträcker det ut sig tills det möter himlavalvet. Han har läst så mycket om det, men aldrig förut har han sett det.
Iken är framme vid det första fönstret, men har inte tittat ut. Eigon blickar ned från ovan och ser sin bror höljd i dunklet, nästan osynlig.
”Klättra inte högre än så”, viskar Iken. ”Vakten kommer att höra oss.”
Eigon fnissar till lite grann och börjar klättra igen. Taket är nära nu. Vaktens fotsteg och hans skramlande brynja hörs genom plankorna.
Iken fortsätter också uppåt och tittar ut genom det tredje fönstret. Utsikten förstummar honom och fyller honom med fasa och en längtan efter att klättra ner igen, att finna vägen till marken och trädgården, till gräset och myllan. Han sluter ögonen och tar ett steg neråt när han hör Eigon flämta högt.
Eigon kan inte låta bli att släppa ut ljudet. Nere på havet har han fått syn på en lång rad vita segel och ett stort skepp som just är på väg in i Grönaska hamn. Fjäderlätt glider det över vattnet trots att det måste vara lastat med hundratals män och gods från hela Ethokhôra. Han vill sträcka ut sin hand och nudda skeppet, känna däcket under sina fötter, segelduken mellan sina fingrar och följa med på dess seglats långt bort från palatsets murar. Men vakten på utkiksplatsen har hört hans flämtning och stirrar nu ner på honom genom öppningen i taket.
”Vad gör du här?” frågar vakten. Eigons tunga har tappat sin smidighet och han finner inga ord, så han bestämmer sig för att fly. Snabbt som en ekorre ilar han nerför stegen utan att lyssna till vaktens rop. Iken är redan på marken och så fort Eigon hoppat ner från stegen kastar de sig ut genom porten, över gräsmattan och in i labyrinten. De är försvunna innan vakten vänt sig åt rätt håll.